Crazy Indien
Vi reser från Delh till Goa med tåg. Eftersom både jag och min reskamrat Ayax lever i nuet har flygresorna ökat i pris från 3.000 RS till 18.000 Rs inför avresedagen. Vi bokar liggplats på tåget som på 36 timmar kommer ta oss genom Indien till Goa. Tågen är inte de fräschaste i Indien, men man lär alltid känna massa nya människor. Det verkar som om indierna tar med sig extra mycket mat för att kunna bjuda sina medresenärer på . Vi blir i alla fall bjudna på lunch och kakor från ett äldre par i vår kupe. Vi har med oss två fina människor, Dakini Cat och Konstantin från tantrafestivalen. Vi sjunger mantran och talar om djupa ämnen och håller humöret uppe.
Natten kommer och med den kylan. Jag hade räknat med värme och har bara med mig ett tunt lakan. Jag och bebisen gör en kokong av lakanet och somnar till tågets dunkande. Mitt i natten vaknar jag av att nån rör sig bredvid mig. Jag sätter mig upp med ett ryck och ser en indisk man ligga på golvet bredvid våra väskor. Jag tänker direkt att det är en tjuv och väser åt honom att försvinna. Han sätter sig förvirrat upp och jag klämmer till med att jag är en kvinna, en mamma och att jag inte vill ha honom intill mig på natten. Han reser sig upp, men Ayax ber honom stanna. "Lin, hela tåget är fullt med folk som sover på golvet. Den här killen har ett fint hjärta. Om han går kommer någon annan."
Jag låter killen somna om och beger mig till toaletten. På vägen dit får jag klättra över tredjeklass resenärer utan sovplats som ligger överallt i alla utrymmen, på varandra.
När vi sedan vaknar på morgonen lär vi känna den unga mannen som sovit på golvet i vår kupe'. Han är en otroligt fin själ och han håller satsang för oss när han berättar om livet. "A human being can never harm, lie, steal or hurt anyone". "It is the person that hurts and we are not a person, we have a person", säger han. Jag och Ayax ler och njuter av att bli påminda om sanningen igen och igen!
Efter två kalla nätter är vi äntligen framme i Goa! Vi tar en taxi till Arambol och självklart blir jag blåst på rummet jag bokat via booking.com. Inget av det de utlovat på nätet finns i verkligheten, förutom priset som för övrigt är ett enormt överpris. Jag duschar, byter blöja och ammar och beger mig sedan vidare på jakt efter ett nytt boende. Efter en kort stund hittar jag ett riktigt bra hus med kök och egen balkong för bara 900 RS per natt. Jag bryr mig inte ens om att pruta, så glad blir jag. Jag och Midas firar med en drink på stranden och ett efterlängtat bad.
Sedan två veckor tillbaka är det är kris i Indiens ekonomi. Över natten blev en stor del av Indiens sedlar ogiltiga och det finns inte tillräckligt många nya sedlar. Så bankomaterna har en daglig gräns på 2500 RS. Jag inser att jag behöver en moppe för att kunna åka till bankomaten varje dag och ta ut pengar till mat och hyra. Efter att ha prutat ner en moppe till bra pris, tar jag bebisen på magen och åker till bankomaten. Jag får vänta i 30 min tillsammans med ett femtontal andra turister som blir lika besvikna som jag när de inser att bankomaten inte kommer öppna - den har inga pengar i sig.
Jag åker till grannbyn och samma sak där, alla bankomater är stängda. Jag har två tusen rupees kvar och det ska räcka till mat och boende i tio dagar. Jag åker tillbaka till Arambol i hopp om att få växla in mina dollars, men även växlingskontoren är stängda. Jag bryter ihop.
Men som fågel Fenix reser sig ur elden, samlar jag mig och letar upp ett lyxhotell där jag får betala fem gånger så mycket men där jag kan betala med kort. Jag deponerar hundra euro på min favorit restaurang så jag kan äta trots att jag inte har rupees. Allt är fixat!
Sen tar jag en promenad genom byn och får hjälp av en shopägare att byta in 50 euro mot rupees i hans affär så att jag har lite pengar till färsk frukt.
Jag slås över hur beroende vi är av vår ekonomi och hur sårbara vi är när allt faller ihop. Jag är ju den lyckligt lottade här. Jag har pengar på banken och även om den här semester blir dyrare än jag hade tänkt mig, så har jag råd att äta på restaurang, att bada med mitt barn och att dansa i trumcirkeln på stranden om kvällarna.
Jag har en vecka i paradiset här. Shop ägarnas affärer går otroligt dåligt och turist säsongen är den tid då de sparar ihop pengar till sina familjers leverne för resten av året.
Jag är den lyckligt lottade och det påminns jag om igen och igen!
